Tanken på en gemensam europeisk ekonomisk och monetär union var aktuell redan när Europeiska gemenskapen skapades. Den nuvarande ekonomiska och monetära unionen (EMU) har genomgått tre viktiga utvecklingsfaser.

Den första inleddes 1990 när EU:s medlemsstater förband sig att grunda en fungerande ekonomisk och monetär union samt godkände gruppens praktiska funktioner som skulle ligga till grund för genomförandet.

Den ekonomiska politiken koordinerades - särskilt för att utveckla prisstabilitet och en sund ekonomi - och hinder mot integreringen av finansieringsmarknaderna eliminerades.

I och med att Maastrichtavtalet trädde ikraft 1993 inleddes andra fasen, då Europeiska penningpolitiska institut grundades 1994. Den företrädde Europeiska centralbanken vars verksamhet inleddes 1998.

1997 godkände EU:s ledare stabilitets- och tillväxtavtalet, som fastställde vissa nyckeltal för att säkerställa budgetåtstramningar i den sista fasen. I den sista fasen skulle euroområdet grundas och euron tas i bruk.

Den 1 januari 1999 inleddes EMU:s tredje fas: den gemensamma valutan euro togs i bruk i 11 medlemsstater. Euron var dock endast en virtuell valuta som användes vid bokföring.

Nationella sedlar och mynt användes som en undervaluta till euro fram till slutet av 2001. Eurosystemet, inkluderande ECB och de nationella centralbankerna i euroområdets medlemsstater, tog på sig ansvaret för att sköta penningpolitiken.

Euron togs i bruk som kontantvaluta i 12 medlemsländer den 1 januari 2002. Den samtidiga användningen av euro och de nationella sedlarna och mynten upphörde den 28 februari 2002, efter två månader.

Då drogs över 6 miljarder nationella sedlar och närmare 30 miljarder nationella mynt in. Numera är euro, vid sidan av USA-dollarn, en av världens viktigaste valutor.