Finska flaggan, blåkorsflaggan, är Finska republikens nationalsymbol vid sidan av statsvapnet och nationalsången.

Flaggan har ett havsblått kort på vit botten och flaggans form är nordisk, med syftning till den kristna tron. Den erkändes som Finlands flagga den 29 maj 1918. Finlands första flagga som hade ett lejon i rött och gult byttes till en blåvita korsflagga i maj 1918

”Vit flagga med ett blått lodrätt kors”

Finska flaggan härrör från mitten av 1800-talet. Från början avsågs den underlätta identifikationen av finska handelsfartyg, eftersom fartygen ofta blev föremål för attacker från Ryska fiender.

1861 erkände Alexander II Nyländska Jaktklubbens regler som stipulerade att flaggan för fartyg som tillhörde segelklubben var en ”vit flagga med ett blått lodrätt kors”. 1863 lämnades ett förslag till riksdagen om en flagga för hela storfurstendömet. Saken föll dock eftersom den inte fick behandlas.

Ett självständigt Finland får sin officiella flagga

Flaggfrågan väcktes återigen under förtryckstiden och en lejonflagga baserad på vapnet skapades. Vid flaggdiskussionerna framkom två färgalternativ: rödgul och blåvit. Det vanligaste motivförslaget var ett kors.

När Finland blev självständigt 1917 behövde landet en egen officiell flagga. Eftersom man inte kom överens i flaggfrågan använde man lejonflaggan tillfälligt.

Efter inbördeskriget beslutades att en blåvit korsflagga skulle användas. Den samstämde med de övriga nordiska ländernas flaggmotiv men skiljde sig tillräckligt i färg.

Vår flagga

Flaggan finns i tre olika brukstyper: nationalflagga eller vanlig blåkorsflagga, statsflagga samt tretungad statsflagga.

Alla har rätt att flagg med Finlands flagg när det anses befogat. Vid flaggning ska god flaggningssed tillämpas.