Mika Waltari (19. 9 1908–26. 8 1979 ) mångsidiga arbeten innefattar många succéverk. Hans romaner erövrade först den finländska allmänheten och från slutet av 1940-talet även en internationella. författare och ledamot i den Finska Akademien.

Produktiv tänkare

Waltari skrev lika bra om världshistoriens stora teman som sin egen tids stadsbor: tegelstensromaner, noveller, spionberättelser, skådespel, TV-manus och texter till tecknade serier.

Hans verk speglar ett allvarligt religiöst sökande men även en generös och glädjande världslighet.

En av ”Tulenkantaja-gruppen” (Fackel bärarna)

Den brådmogne Waltari rörde sig redan under sin lyceumtid i Tulenkantaja-gruppen och lärde känna dåtidens finska författare. Hans fick sitt genombrott med romanen Den stora illusionen (1928) som var hans femte verk.

Waltari hade redan publicerat religiösa dikter, skräcknoveller och tulenkantaja-inspirerade diktsamlingen Valtatiet tillsammans med Olavi Paavolainen. Den stora illusionen var en kritiker-, försäljnings- och översättningssuccé. Den har jämförts med Ernest Hemingways och F. Scott Fitzgeralds 1920-talsskildringar.

Sinhue egyptierns internationella succé

Efter andra världskriget publicerades romanen Sinuhe egyptiern (1945) som utspelar sig i Egypten och blev en internationell succé och Waltaris främsta verk.

Efter Sinuhe skrev Waltari flera historiska romaner såsom Mikael Ludenfot (1948), Mikael el-Hakim (1949) samt om den kristna trons intåg i Rikets hemlighet (1959) och Rikets fiender (1964).

Inspirationskälla för dussintals av filmer

Waltaris verk har filmatiserats och resulterat i 33 filmer, varav de mest kända är de mycket uppskattade filmerna om Kommissarie Palmu som regisserats av Matti Kassila.

Efter 1964 förlorade Waltari inspirationen. Han försökte skriva ytterligare en historisk roman, om Maltas riddarorden, men slutförde den aldrig.

Under sina sista år blev Waltari uppskattad, vilket inte alltid var fallet under hans aktiva år då Waltari ofta ansågs som en ren underhållningsförfattare.