Efter finska kriget 1808-09 lösgjordes Finland från Sverige och anslöts till storfurstendömet Ryssland.

Vid Borgå lantdagar som öppnades i mars 1809 tillsattes en kommitté för att bereda reglementet för finska storfurstendömets regeringskonselj, som godkändes av kejsaren i augusti 1809.

Under svenskt styre hade Finland fått ett fungerande läns- och lokalstyre, men det riksomfattande centralstyret hade sitt säte i Stockholm.

Den kejserliga finska senaten

Regeringskonseljen, från 1816 kejserliga finska senaten, fördelades på finansavdelningen och justitieavdelningen, varav den förra fungerar som finska storfurstendömets högsta civilförvaltning och den senare som högsta domstolen.

Senatens officiella ordförande var Finlands generalguvernör, men dess faktiska verksamhet leddes av vardera avdelnings vice ordföranden.

Senaten var till sin natur ett kejserligt förvaltningsorgan vars medlemmar endast ansvarade inför kejsaren och saknade parlamentariskt ansvar inför ståndsriksdagen eller riksdagen innan kejsardömets fall i mars 1917.

Senatorer är expeditionernas chefer, prokuratorn är högsta lagövervakare

Finansavdelningen fördelades i expeditioner vars chefer fungerade som senatsmedlemmar, vilka 1858 började tituleras senator. Expeditionernas antal varierade mellan fem och nio.

En del av finansavdelningens senatorer saknade egen expedition, portföljlösa senatorer. Justitieavdelningen hade inga expeditioner.

Finansavdelningen skötte civilförvaltningen och statsfinanserna, justitieavdelningen skötte rättsskipningen. Prokuratorn fungerade som landets högsta lagövervakare.

Dagens benämningar togs i bruk 1918

Enligt en förordning ändrades i slutet av 1918 senator-titeln till statsråd och expeditionerna till ministerier. Senatorerna blev ministrar och senatens vice ordförande på finansavdelning blev statsminister.

Benämningen senatens kansli ändrades till statsrådskansli och prokurator till justitiekansler. Senatens justitieavdelning ändrades till högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen.